Tänk att vissa människor som endast får leva i trettio år hinner göra mer än vissa hinner på ett helt liv.

Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd att jag ska vakna en dag och bara vara den som aldrig blev.

Och vissa verkar vänta hela livet med att börja verkligen leva.

För några år sedan så fick jag alltid höra att jag var hon som skulle bli något, visst kanske man säger så till alla ungdommar men istället för att peppa mig så har det gjort mig vettskrämd. Jag är så rädd för att svika alla dom som någong gång sett ett hopp i mig, att bli hon som folk berättar om för sina barn. "Hon kunde blivit något, men hon misslyckades mot alla odds"

Jag menar inte att vara egenkär nu, men från början föddes jag väl med alla odds på min sida, sen kom bara livet emellan.